Djurunderlag i SAAF:s registratur 2007

Sedan 1968 har 691 hästar registrerats som angloarabiska fullblod, angloarabiska hästar eller anglo-arabiska korsningar. Redan 1968 importerades den första angloaraben från England vars härstamning gör att den placeras i sektion II (dvs en häst där även annat blod än enbart engelskt fullblod, arabiskt fullblod eller angloarabiskt fullblod finns representerat). Sedan följdes det upp av importer från Frankrike där ett större antal hästar tillhörde sektion II.

I Sverige finns 2007 ungefär 350 levande angloaraber som utgör den aktuella avelsbasen av angloarabiska hästar. För dessa levande individer finns det ungefär 4000 individer inlagda i hästpassregistret och dessa utgör den härstamningsmässiga avelsbasen av hästar som behövs för att kunna kontrollera 5-8 härstamningsled. Det innebär att avelsbasen är mycket heterogen och att risken för inavel är minimal.

Det som ytterligare talar för det är att de angloarabiska hingstarnas avkommor omfattar bara ca 140 individer varav endast 50 % är ston och de flesta av dem är inte längre i avelsbar ålder. Resten av i registraturen upptagna individerna kommer från engelska fullblod och arabiska fullblod som första eller andragenerationskorsningar.

Under mitten av 90-talet skedde en dramatisk sänkning av antalet födda angloföl. (figur 1). En orsak till denna nedgång kan tillräknas Svenska Angloarabföreningens beslut att införa en begränsning av vilken andel arabblod som fick ingå för att hästen skulle räknas som angloarabiskt fullblod. Detta beslut innebar att angloaraber med mindre är 25% inte räknades som angloaraber och heller inte kunde stambokföras trots en i övrigt godkänd härstamning. Det innebar att många angloaraber med mindre är 25% arab i sig har registrerats som Partbred i SAHF eller som svenska halvblod i ASVH. I och med SAAF:s medlemskap i den internationella sammanslutningen Conference de l´Anglo-Arabe (C.I.A.A) är denna regel borttagen (se även sidan 7).

Andra orsaker kan vara att en del ston och hingstar som använts i aveln gick ur tiden samtidigt. En ökad konkurrens om intresse för mindre vanliga raser kan också vara bidragande orsak.

Samtidigt ställdes också högre krav på prestation inom olika discipliner för att utveckla angloaraben mot en mer genuin internationell sporthäst. Denna tydliga selektion har gjort att den svenska angloaveln har trots en relativt lite avel genererat flera tävlingshästar inom främst fälttävlan med prestationer på internationell nivå. De flesta av dessa tävlingsindivider har franskt angloarabiskt blod (sektion II).

Det har registrerats ungefär 200 hästar per årtionde sedan 1968. (figur 2) Under den första 10-årsperioden fram till 1980, importerades en stor mängd angloarabiska fullblod från England. Så småningom kom den inhemska aveln igång och i slutet på 1960-talet och i början av 1970-talet finns de första svenskfödda angloaraberna. Det var i huvudsak förstagångskorsningar mellan arabiska fullblodshingstar och engelska fullblodsston.

Under nästkommande period, 1981-1990, kom en period då de franska angloaraberna importerades – främst hingstar med härstamning hänförbar till sektion II. Här skapades en mer prestationsinriktad avel, vilket resulterade i en del tävlande angloarabiska fullblod.

Under den tredje cykeln, 1991-2000, föddes så de hästar som idag presterar på våra tävlingsbanor. Det är främst de hästar som har fransk angloarabisk härstamning som ligger i frontlinjen, i en del fall kombinerat med svenskfödda angloaraber.

För att upprätthålla en avelsbas behöver det sannolikt produceras minimum 200 hästar på en tioårsperiod där främst prestationsmeriterade och avelsbedömda ston sätts i avel tillsammans med prestationsmeriterade hingstar.

En betydande milstolpe i utvecklingen av den svenska angloaraben inträffande 2004 i samband med att SAAF blev medlemmar i den internationella angloaraborganisationen C.I.A.A. (Conference de l´Anglo-Arabe). Efter det indelades de hästar som fanns registrerade sedan 1968 i den nya indelningen av olika sektioner i enlighet med C.I.A.A:s riktlinjer. Riktlinjerna grundar sig på den så kallade Venedigkonventionen (sidan 13) samt fransk anglostambok. Venedigkonventionen är ett samlingsdokument som upprättades redan 1993 och som accepterades 1999 av så gott som alla länder som har uppfödning av angloaraber. Efter det har C.I.A.A. årligen ett konvent där man driver och harmoniserar rasens internationella utveckling.

Nedan visas en sammanställning av antal registreringar per år fördelat på A–D-register (gamla systemet) och sektioner (enligt nya systemet).

Referens: Utdrag från SAAF:s Plan- och riktlinjer som inlämnats till Statens Jordbruksverk (SJV), september 2007.