Djurunderlag i SAAF:s registratur 2007
Sedan 1968 har 691 hästar registrerats som angloarabiska
fullblod, angloarabiska hästar eller anglo-arabiska korsningar. Redan
1968 importerades den första angloaraben från England vars
härstamning gör att den placeras i sektion II (dvs en häst
där även annat blod än enbart engelskt fullblod, arabiskt
fullblod eller angloarabiskt fullblod finns representerat). Sedan följdes
det upp av importer från Frankrike där ett större antal
hästar tillhörde sektion II.
I Sverige finns 2007 ungefär 350 levande angloaraber
som utgör den aktuella avelsbasen av angloarabiska hästar. För
dessa levande individer finns det ungefär 4000 individer inlagda
i hästpassregistret och dessa utgör den härstamningsmässiga
avelsbasen av hästar som behövs för att kunna kontrollera
5-8 härstamningsled. Det innebär att avelsbasen är mycket
heterogen och att risken för inavel är minimal.
Det som ytterligare talar för det är att de angloarabiska hingstarnas
avkommor omfattar bara ca 140 individer varav endast 50 % är ston
och de flesta av dem är inte längre i avelsbar ålder.
Resten av i registraturen upptagna individerna kommer från engelska
fullblod och arabiska fullblod som första eller andragenerationskorsningar.
Under mitten av 90-talet skedde en dramatisk sänkning
av antalet födda angloföl. (figur 1). En orsak till denna nedgång
kan tillräknas Svenska Angloarabföreningens beslut att införa
en begränsning av vilken andel arabblod som fick ingå för
att hästen skulle räknas som angloarabiskt fullblod. Detta beslut
innebar att angloaraber med mindre är 25% inte räknades som
angloaraber och heller inte kunde stambokföras trots en i övrigt
godkänd härstamning. Det innebar att många angloaraber
med mindre är 25% arab i sig har registrerats som Partbred i SAHF
eller som svenska halvblod i ASVH. I och med SAAF:s medlemskap i den internationella
sammanslutningen Conference de l´Anglo-Arabe (C.I.A.A) är denna
regel borttagen (se även sidan 7).
Andra orsaker kan vara att en del ston och hingstar som
använts i aveln gick ur tiden samtidigt. En ökad konkurrens
om intresse för mindre vanliga raser kan också vara bidragande
orsak.
Samtidigt ställdes också högre krav
på prestation inom olika discipliner för att utveckla angloaraben
mot en mer genuin internationell sporthäst. Denna tydliga selektion
har gjort att den svenska angloaveln har trots en relativt lite avel genererat
flera tävlingshästar inom främst fälttävlan med
prestationer på internationell nivå. De flesta av dessa tävlingsindivider
har franskt angloarabiskt blod (sektion II).
Det har registrerats ungefär 200 hästar per
årtionde sedan 1968. (figur 2) Under den första 10-årsperioden
fram till 1980, importerades en stor mängd angloarabiska fullblod
från England. Så småningom kom den inhemska aveln igång
och i slutet på 1960-talet och i början av 1970-talet finns
de första svenskfödda angloaraberna. Det var i huvudsak förstagångskorsningar
mellan arabiska fullblodshingstar och engelska fullblodsston.
Under nästkommande period, 1981-1990, kom en period
då de franska angloaraberna importerades – främst hingstar
med härstamning hänförbar till sektion II. Här skapades
en mer prestationsinriktad avel, vilket resulterade i en del tävlande
angloarabiska fullblod.
Under den tredje cykeln, 1991-2000, föddes så
de hästar som idag presterar på våra tävlingsbanor.
Det är främst de hästar som har fransk angloarabisk härstamning
som ligger i frontlinjen, i en del fall kombinerat med svenskfödda
angloaraber.
För att upprätthålla en avelsbas
behöver det sannolikt produceras minimum 200 hästar på
en tioårsperiod där främst prestationsmeriterade och avelsbedömda
ston sätts i avel tillsammans med prestationsmeriterade hingstar.
En betydande milstolpe i utvecklingen av den svenska angloaraben
inträffande 2004 i samband med att SAAF blev medlemmar i den internationella
angloaraborganisationen C.I.A.A. (Conference de l´Anglo-Arabe).
Efter det indelades de hästar som fanns registrerade sedan 1968 i
den nya indelningen av olika sektioner i enlighet med C.I.A.A:s riktlinjer.
Riktlinjerna grundar sig på den så kallade Venedigkonventionen
(sidan 13) samt fransk anglostambok. Venedigkonventionen är ett samlingsdokument
som upprättades redan 1993 och som accepterades 1999 av så
gott som alla länder som har uppfödning av angloaraber. Efter
det har C.I.A.A. årligen ett konvent där man driver och harmoniserar
rasens internationella utveckling.
Nedan visas en sammanställning av antal registreringar
per år fördelat på A–D-register (gamla systemet)
och sektioner (enligt nya systemet).
Referens: Utdrag från SAAF:s Plan- och riktlinjer
som inlämnats till Statens Jordbruksverk (SJV), september 2007.
|